Spridning, metastaser och återfall. Några av dom fulaste orden vi tvingas lära oss på resan i cancerlandet. Och just nu är det många som har fått lära sig vad dom betyder. För många... Jag tänker inte räkna upp alla men två gör mig särskilt ledsen. Först är det en av våra lilltjejer på Cancertjejer. Bara 22 år gammal och drabbad av ett antal återfall. Nu är hon förlamad från midjan och neråt och försöker förstå vad som händer. Som om nån förstår...

Och så är det Anna. Min ET-syster. Och för den som inte har följt min blogg så står ET för den alldeles speciella häxbrygd som var mina cellgifter. Så pass ovanlig blandning att jag faktiskt bara känner till tre stycken, utöver mig, som har fått den. Och en av dom är alltså Anna. Vi träffades i somras, på vår lilla miniforumträff i mitt kök. Världens mysigaste tjej. Hon bara bubblade av liv. Och nu efter strålning och operation av hudmetastaser, precis när vi alla trodde att hon äntligen skulle få satsa på att vara frisk så hittas tre hjärnmetastaser. Ja, Anna, det suger verkligen! Men vi ska sitta här om 36 år och prata minnen och läsa våra gamla bloggar! Sorry, herr C, men så är det!

http://annajansson73.blogspot.com/2009/11/min-cancerhistoria.html

Mod och styrka till er båda. Utöver all egen styrka och kämpaglöd ni redan har. Och varsin extra starkt lysande stjärna i himlen. Och detsamma till alla er andra därute som tvingats ut på ännu en resa.

Ny månad och dags för traditionell stjärnutdelning. 520!!! Oj, så många det blev i oktober! Lite av förklaringen finns väl i min irritation och min snöpligt avsnoppade mailväxling med LIndex. En och annan hittade hit tack vare det. Men väldigt många verkar ha kommit genom googlande. Och det kanske är så att i oktober är det extra många som googlar om bc, olika symptom och behandlingar. Vad det nu än är som ligger bakom alla besök från er 520, har ni naturligtvis förtjänat varsin stjärna i himlen!

Apropå stjärnor i himlen börjar jag snart fundera på om det inte vore mer givande att ägna nätterna åt att försöka räkna dom än att försöka sova... Men jag insåg i bilen på väg hem att det är fullmåne. Och av nån outgrundlig anledning verkar det vara extra svårt att sova när det är det. Så jag väntar väl ett tag till innan jag ger upp.

Förutom den envist värkande axeln (som jag ju verkar rätt skyldig till själv genom envist pianospelande...) har faktiskt kroppen mått rätt bra i ett par dagar. Förhoppningsvis har nötandet på crosstrainern börjat ge lite resultat. Nånstans. För på vågen blir det inga resultat. Annat än att jag troligtvis hade gått upp rejält utan träning. Och att jag väl faktiskt får erkänna att det är något svårare att gå ner i vikt om man då och då kastar i sig en näve jordnötter. Eller andra onyttiga små godsaker. Även om man tränar...

Tack söta goa Jenny! Och välkomna alla c-systrar och anhöriga!

... det är så sant som det är sagt och det vet jag ju sen länge. Men det känns lite surt ändå. Jag hade faktiskt gått på att "bloggagratis" var precis just det. En gratis bloggplats utan reklam. Och det var det i nästan två år. Men inte nu längre... Först kom en ny layout och nytt namn; bloggplatsen. Sen dök det upp ett rosaband. Båda två passerade utan att jag reagerade nämnvärt. Men så dök rubriken "reklaminställningar" upp i vänstermenyn. Och där kom det. Betala för att slippa reklamen. Suck! Det lär väl vara där det hamnar. Hellre betala än att plåga andra med en massa reklam. Men lite surt är det, som sagt. Lite förvarning från "bloggagratis" hade väl kanske inte varit fel? Hur som helst vägrar jag att byta namn på bloggen. Så länge som det bara går. Men det kanske kommer att kosta det också...

Igår hade jag plågsamt ont i nacken, eller kanske snarare ner mot höger axel. Så ont att varken Ormsalva eller Ipren lindrade det minsta. Så ont att det knappt gick att koncentrera mig på dagens konferenser. Idag hade det släppt lite i alla fall och kändes rätt bra ända tills jag kom hem och satte mig vid pianot. Man kan ju tycka att jag borde ha gjort den kopplingen alldeles på egen hand... Nåja, kroppen får vänja sig. För pianot är här för att stanna!

Idag kom det. Det som var kärlek vid första ögonkastet. Mitt Malmsjöpiano. Det fick verkligen plats precis vid det som är "väggensomärsomgjordförettpiano". Och som jag har spelat. Att så mycket kunde sitta i fingrarna som rent muskelminne.. och det som inte fanns där, gick att locka fram med hjälp av noter. Det värker i ryggen och det kommer att bli en präktig träningsvärk i fingrarna men det spelar ingen roll. Det är så kul!

Hundarna fick vara i hundgården när transporten kom och under min första speltimme men sen fick dom vara med när jag spelade. Första minuterna reagerade dom som på alla ljud och trodde att det kom nån... Felprogrammerade var ordet, sa Bull... Sen vande dom sig snabbt. Det är ju det jag säger, så länge dom får vara med, så vilar inga ledsamheter hos en Lordchamphund.

Nu måste jag nog vila en stund från pianot. Och göra åtminstone lite av det jobb jag borde gjort idag.

Idag har jag tydligen skänkt fyra kronor (tror jag att det var) till Cancerfonden. Fåfänga Edlund har ju inte riktigt gett upp än, så jag köpte en omgång till av blonderingsmedlet. Får väl kanske vänta ett tag innan jag använder det eftersom det har blossat upp lite psoriasis igen men köpte det, gjorde jag. Och när jag kom hem och slog på TVn, kom det en reklamfilm som sa att fyra kronor av varje hårprodukt av märket Garnier går till  Rosabandetkampanjen. Sånt gillar jag. Att det inte skriker rosa. Att det inte är särskilda, särskilt rosa produkter som man ska köpa. Utan ett enkelt "fyra kronor för varje såld produkt".

Det känns betydligt mer seriöst än mycket annat under denna rosa månad. Och nej, Lindex har inte hört av sig igen. Uselt är väl möjligen det snälla sättet att värdera deras engagemang med... Jag har i alla fall bestämt mig för att inte handla där förrän dom antingen kommer med åtminstone en behå till i sortimentet. Eller avviker från rosabandetkampanjen. Eller åtminstone levererar ett ordentligt svar.

.. som randas vara den sista. Kär blir stunden dig då, som kommer utöver din längtan. Så lyder texten i ett av alla dessa körverk som jag har haft förmånen att vara med och framföra. Och så sant det är. Man kan också uttrycka det som att man ska leva livet här och nu. Ingen vet ju vad morgondagen har med sig. Och för några av oss, är ju den krassa verkligheten att herr C kan stå där och lurpassa när som helst... Så till alla tappra cancertjejer som ännu en gång har råkat ut för herr C, vill jag ge en extra stjärna i himlen och en jättedos mod och styrka!

Jag funderade en hel del över det där med att leva livet här och nu. Igår. Och bestämde mig. Så idag åkte jag till Pianocenter på Brännkyrkagatan och dansade därifrån ett begagnat Malmsjöpiano rikare! Och 12 500 fattigare. Men varför ska jag samla pengar på hög för att kanske göra nån annan glad? Jag lever här och nu och vill i det livet få spela piano. Jag sålde ju min gamle trogne vapendragare, ett Schimmelpiano som hängt med mig i drygt 20 år, i samband med en av alla mina flyttar. Och egentligen har jag nog ångrat mig sen dess. Men nu är balansen återställd. Med lite flyt har jag pianot på plats, tillsammans med världens läckraste pianopall, innan helgen. Gissa om det ska spelas!!! :)

Idag var det dags för Cancertjejernas SPA-dag i Gustavsberg. Lina hade fixat ett kanonpris för SPA, förfriskningar och ett antal behandlingar. Jag unnade mig lite shopping i Åkersberga på vägen och kom fram i god tid, full av förväntningar. Och det var precis som det är med tjejerna. Det är som vi känt varandra i åratal, fast hälften aldrig ens har setts IRL. Så härligt! Aromabastu, kroppspeeling med kaffesump och olivolja och lerinpackning stod på schemat, varvat med frukt och bastuklämma. Och kaffe. Tack för ett underbart initiativ, Lina! Och tack badet, för ett bra och flexibelt paket.

Hela gänget, utom undertecknad, drog vidare till Lina för gemensam middag. Undertecknad satte mig i bilen för att åka hem till knähundarna. Nu är ordningen återställd. Mat och tuggpinne till hundarna och eld i öppna spisen till matte. Nu sover hundarna gott och det dröjer nog inte länge förrän jag gör detsamma... 

Igår var det precis ett år sen jag och Mymlan slutade röka. Jag hade nog aldrig trott att det skulle gå så lätt. Fast egentligen har jag nog alltid vetat att det är lätt, bara motivationen är rätt. Och det var den ju faktiskt just då, en vecka innan strålningen. Skönt är det i alla fall att slippa det stressmomentet som rökningen faktiskt innebar. Arr ständigt gå och vänta på nästa paus. Att behöva ta sig allt längre sträckor för att få röka. Att ständigt ha koll på att det finns cigaretter hemma. Osv osv...

Stress blir det minsann tillräckligt av ändå. Denna oktobermånad är verkligen något i hästväg och november ser ut att bli likadan. Ett evigt springande (eller åkande) mellan olika möten och ett evigt dåligt samvete för hundarna, som börjar visa sig i hårbotten igen. Och i att hjärnan inte riktigt vill vara med. Fortfarande, över ett år efter cellgifterna, tappar jag ord. Jag bara glömmer bort vad saker och ting heter och om jag är stressad är det omöjligt att hitta dom. Lyckas jag lugna ner mig, brukar dom komma så småningom. Det händer inte ofta men tillräckligt ofta för att det ska vara ett störande moment. Jag har i alla fall reserverat en vecka i almanackan i slutet av november, som är min. Bara min, att helt och hållet förfoga över.

Ja, minsann. Äntligen börjar det bli sant. Idag när jag kom hem stod två pallar med värmeloggs och väntade på parkeringen, 1 1/2 till mig och 1/2 till grannen. Jag bestämde mig för att ta helgen på mig, tog en promenad med hundarna och stängde sen in dom i hundgården. Bäst som jag bar tiokilospaketen, två i taget, stannade nyfiken annan granne. Det tog inte många minuter innan han hade köpt den halva pallen jag egentligen inte behöver. I år i alla fall. Härligt med såna grannar! Ska bli kul att se hur många som blir inblandade nästa år...

Hur som helst återstod det ju ändå 1050 kilo för lilla fröken Edlund att transportera mellan parkeringen och altanen. Plus 80 kilo hundmat som låg i bilen. 59 vändor blev det. Med en ordentlig vikt på varje vända. Förra året var jag ju nyopererad och var tvungen att ta till två starka karlar. I år grejade jag det helt själv. Ni anar inte hur underbart det känns! Även om jag förmodligen blir liggandes resten av helgen med helt stelnade leder, så grejade jag det. Och det hade jag ju aldrig gjort om jag inte hade ryckt upp mig och börjat träna igen. Fast idag har jag nog förtjänat att skippa passet på crosstrainern...

För övrigt kan jag rapportera att tystnaden från Lindex sida är total... Jag hade väl kanske inte väntat mig något annat heller. Det bästa vore naturligtvis om fler skickade liknande mail. Den gamla men alltid aktuella sanningen är ju att det är tillsammans vi är starka. :)

För att travestera en gammal kär slagdänga... Två svar har jag fått. Det första var ett traditionellt jag-har-skickat-vidare-din-fråga-mail (been there, done that). Det andra löd:

"Jo, det var väl i och för sig bra men huvudfrågan består. Det är fortfarande en enda liten ynklig modell. Och även på webben bara i en enda färg. Huruvida den är bra eller inte är naturligtvis en smaksak men det är just det som är min point. Olika kvinnor kräver olika behåar. Även bland oss som har genomgått en mastektomi. Eller till och med kanske framför allt bland oss som genomgått en mastektomi. Och det handlar som sagt om Lindex trovärdighet i Rosa bandetkampanjen.

Med hälsningar"

 

I rättvisans namn hänger jag inte ut mitt eget namn heller  Så nu är det bara att vänta med spänning på nästa sändning...

Vi är tillfälliga storstadsbor, jag och hundarna, sen igår. Egentligen hade jag tänkt att åka ut idag men ångrade mig. I stället blev det lite extra sovmorgon efter första hundpromenaden, lite jobb för att hålla undan inför nästa vecka och nu har vi kommit in efter en härlig långpromenad. I rättan tid tydligen, för nu verkar det bara bli mörkare och mörkare ute. Jag har en hel del jobb kvar att göra men hinner nog med en hel del rent slappande också

Lindex har inte behagat svara än. Däremot fick jag faktiskt svar av Centralbadet i fredags. Vi, alltså Amazonamedlemmarna, har 20 procents rabatt på entréavgifterna, inte på klippkort eller medlemskap. Nu är rabatten på klippkorten, tio gånger, ännu högre än 20 procent så det är väl OK. Som sagt, hellre ett svar som det går att förhålla sig till än inget alls. Jag går nog dit nån tidig morgon när det är väldigt lite folk och provar. Känns det bra, blir det nog ett par klippkort. Det vore väldigt skönt att komma igång med simmandet igen.

Oktober smög sig ju på i slutet av veckan. Det innebär att det är dags för dom traditionsenliga stjärnorna. 410 traditionsenliga stjärnor i himlen delas härmed ut. Till var och en av er unika läsare under september månad (som vanligt har jag räknat bort mina datorer). Ni är unika, inte bara som pinnar i statistiken, utan för mig! Jag har förstått att en hel del av er är gamla "trogna" läsare som tycker att det är praktiskt att hålla lite koll på mig via bloggen. Men det verkar också som att det hittar hit en hel del nya läsare. Och jag säger som tidigare, så länge någon kan ha nytta (och/eller nöje) av bloggen, får den ligga kvar. Det kan ju till och med vara så att den gör mer och mer nytta ju längre tiden går... Att den kanske kan väcka lite hopp hos en och annan om ett normalt (eller åtminstone normalare) liv efter besöket i helvetet på jorden. Att det faktiskt finns returbiljetter.

Att sen livet fortfarande är fyllt med både stora och små hinder på vägen är väl bara naturligt. Så är det ju för alla. Det där med vikten verkar vara betydligt tuffare än vad jag nånsin hade trott. Nu har jag kört stenhårt i två veckor och verkligen hållt igen så mycket som jag bara vågar på ätandet, samtidigt som jag har kört fem dagar per vecka på crosstrainern. Och det ger nästan inte utslag på vågen. Men som en klok vän påpekade, utan alla ansträngningar hade jag kanske gått upp tio kilo vid det här laget. Och då vågar jag inte ens tänka på hur ont det skulle göra i kroppen. Det räcker så bra som det är ändå...

Jag var på Lindex idag för att köpa strumpor. Hela tiden när jag stod i kassakön var det en av dom anställda som tjatade om "Rosa bandet?". Till slut var jag riktigt irriterad och påpekade hur usla just Lindex är när det gäller protesbehåar. Personalen lovade visserligen att framföra kritiken men med lite påhejning från My skrev jag också ett mail direkt till huvudkontoret, med rubriken "Rosa bandet och trovärdighet...":

Igår fick jag veta att ännu en av cancertjejerna har lämnat oss. Ann-Kristin, som fick sin diagnos nästan samtidigt som jag. Som var nästan lika gammal som jag. Som fick sina cellgifter delvis samtidigt som jag. Och så finns hon plötsligt inte längre. Vi visste ju att hon hade spridning, både i lever och skelett. Och vi visste att hon hade haft en extremt tuff sommar. Men ändå. Man vänjer sig aldrig. Sov i ro, Ann-Kristin.

Annars hade vi en lugn och avslappnad dag, jag och hundarna. Jag jobbade hemma, vilket betyder att få mer än dubbelt så mycket gjort på mindre än hälften av tiden. Och det som normalt är restid kan ägnas åt annat. Igår blev det en härlig långpromenad i det kalla men väldigt soliga höstvädret. Och en halvmil på crosstrainern. Tyvärr verkar inte mina fysiska aktiviteter göra någon större nytta mot värken. Det bli allt oftare som jag får gå upp framåt småtimmarna och ta en värktablett för att kunna somna igen. Usch, jag gillar inte alls att behöva göra det men man har väl inte alltid nåt val? Herr C är liksom ständigt där och påminner om att jag faktiskt bara har kontrollspakarna till låns. Än så länge bestämmer han... På dagarna går värken oftast att hantera i alla fall. Åtminstone så länge som jag ser till att inte sitta still för länge.

Att gå på begravning har väl aldrig på något sätt varit enkelt. Men nu är det riktigt jobbigt. Och framför allt när det är någon som bara fått en enkelbiljett till cancerlandet. Idag var det Göran vi tog farväl av. Ännu ett exempel på hur hård och orättvis herr C kan vara. Du hann bara fylla 55. Jag är så tacksam över att vi var där och hälsade på i början på augusti. Att vi hann. Och fick en chans att berätta hur mycket vi saknade dig som arbetskamrat och vän. Nu slipper du i alla fall vara ledsen, vännen. Sov i ro.

Igår var det dags för andra veckopillret. Aj. Det gör ont i ungefär hela kroppen. Men magen har hittills hållit sig lugn (vet inte om jag vågar skriva så... peppar, peppar), vilket jag är nog så tacksam för. Jag lyckades ändå köra fyra kilometer igår kväll och fem idag på morgonen på min crosstrainer. Resultaten låter ännu så länge vänta på sig, dvs att musklerna i sig skulle kunna förebygga värken, men själva träningen ger åtminstone omedelbar smärtlindring. Efter ungefär två kilometer är kroppen uppvärmd och endorfinerna på topp och då existerar ingen som helst smärta. Dessvärre håller det inte i sig. Redan vid drygt fyra kilometer är smärtan tillbaka. Men just dom där två, mitt i alltihop, är så underbara! Och hjälper förhoppningsvis till att få ordning på vikten också...

... eller åtminstone omforma kroppen lite. Det har redan hänt en hel del på den fronten. Nu återstår, som vanligt, att hitta något som minskar bulan på magen. I väntan på mirakelkuren, lär jag väl få hålla tillgodo med gamla hederliga situps :)