Senaste inläggen

Av Ingela - 21 december 2012 18:38

Det gick sådär att byta tillbaka från fulgulpillervariant nummer fyra till fulgulpillervariant nummer två. Det blev ytterligare tio dagars konstant illamående, "sockrat" med en vinterkräksjuka. Inte för att jag tror att dom har något samband med varandra men illamåendet blev inte precis lindrigare... Många illamåendepiller har det blivit under den senaste veckan i alla fall.


Annars blev jag nog mest orolig över att allt verkade bli mer och mer trist och grått, med undantag från några rejäla humörexplosioner. Visst kan det bero på illamåendet. Och visst kan det bero på att både leder, muskler och skelett har värkt som bara den under den här försökskanintiden. Eller så kan det kanske bero på att jag återigen är nere på en total sovtid på 3-4 timmar per natt. Eller så är väl det troliga att det beror på fulgulpillren. Just nu känns det så. Allt känns lite ljusare igen och det beror nog inte bara på att det är jul på gång. Jag insåg också att dom där ständiga temperaturväxlingarna runt nollan faktiskt brukar förstärka i princip alla mina biverkningar. Det var nog det som hände den här gången också, fast det förstärktes ytterligare av den där försökskaninperioden.


Så vad önskar jag mig i julklapp? Jo, något så simpelt som några minusgrader under en längre tid. Som ett par månader kanske. För att slippa dom där värsta fulgula biverkningarna. Och så önskar jag så klart att få fortsätta att vara tumörfri. Och att alla som kämpar därute med herr i C i alla olika former ska få hinna ta del av alla forskningsresultat som bara måste komma snart! Mod, hopp och styrka!

ANNONS
Av Ingela - 9 december 2012 18:07

Jag sa upp mig som försökskanin. Det blev bara för mycket. Mer och mer värk och illamåendet har inte gett sig det minsta lilla. Eftersom det var jag själv som utsåg mig till försökskanin, kan man ju tycka att det borde vara en enkel historia att sluta. Det visade sig dock vara tre dagars uppsägningstid, dvs så lång tid som det tar för apoteken att beställa hem rätt sort om man nu har den dåliga smaken att behöva något när det är helg på gång. Dom tre dagarna går väl att leva med. Men nog hade det varit kul om det hade funnits något apotek i Stockholms kommun som hade haft just min medicin hemma. I morgon kommer dom i alla fall.


Det som är riktigt irriterande är däremot att jag får betala fullt pris. Det i sin tur beror på att jag egentligen inte får göra ett nytt uttag på receptet förrän om sisådär två månader. Vilket i och för sig både har en bra och en mindre bra anledning. Den bra anledningen (tror jag i alla fall) är att dom fulgula av någon outgrundlig anledning är attraktiva i kroppsbyggarkretsar och det är ju bra om systemet motverkar en andrahandsmarknad. Den mindre bra anledningen är den jag har skrivit om tidigare, dvs att systemet utgår från att fulgulpiller är lika med fulgulpiller. Den senaste veckan skriker åtminstone i min värld ut argument för att det inte är på det viset och tyvärr är det inte isolerat till fulgulpillervärlden.


Och ja, jag har råd att betala dom 162 kronorna det kostar att hämta ut i förtid. Jag är ju så lyckligt lottad att jag både kan jobba heltid och dessutom tjänar bra. Men vad ska den som har gått sjukskriven en längre tid och fått sin ekonomi fullständigt urholkad göra? Annat än att hoppas på att illamåendet och värken ger sig så småningom? Eller att politikerna och Läkemedelsverket tar sitt förnuft tillfånga? Jag hoppas naturligtvis på det senare alternativet. Jag har inget principiellt emot utbytesmediciner. Det har jag skrivit förr och skriver gärna igen. Men nog borde vi ha råd med att vara lite mer noggranna när vi tar ställning till vilka mediciner som ska få vara just utbytesmediciner!



ANNONS
Av Ingela - 4 december 2012 19:58

Tre piller tagna av den nya sorten och jag har mått konstant illa i drygt 2 1/2 dygn. Jag har försökt att balansera lite med illamåendepiller men då får jag kraftig halsbränna. Inte i stället för illamående, som man ju kunde hoppas på, utan också. Och av medicinen mot halsbränna, blir jag inte så kul i magen. Men för all del, lite skylla mig själv är det också. Att äta sex sorters korv till middag när jag inte ens är van att äta över huvud taget på kvällarna kanske inte är helt smart. Inte heller att äta curryröra till lunch. Jag hoppas ändå att det är mest övergångsbesvär från fulgul till fulgul och att illamåendet ger sig snart.


På plussidan har värken nästan varit obefintlig. Fast det berodde nog mer på att det var minusgrader, för under dagen har det gradvis blivit mer och mer som vanligt. Nåja, jag har i alla fall inte gråtit floder för ingenting. Mer än en rätt kort stund i söndags. Och vallningar har jag sluppit helt. Den här gången har det mest varit illröda kinder.


Ryggskottet verkar i alla fall ha gett sig för den här gången. Och snart är det jul, så visst finns det bra saker att se fram emot. Och bra saker att se tillbaka på. Som alla er 847 fantastiska och unika besökare under november månad. Ni får naturligtvis som vanligt er stjärna i himlen, klar och lysande som sig bör under den mörka månaden. Och som alltid är ni lika välkomna igen!



Av Ingela - 1 december 2012 13:32

I morse insåg jag att jag bara hade ett enda litet fulgulepiller kvar. Mycket jobb, ett par ryggskott och lite tankspriddhet i största allmänhet får väl förklara varför jag inte har varit förutseende nog att hämta ut en ny omgång. Det har faktiskt inte hänt förut. Vilket fick mig att fundera lite. Jag har ju varit så himla noga med att få utbytespiller som är så lika mina ursprungliga fulgula som möjligt. Möjligheten att få tag på precis det märke jag vill ha på en lördag, var onekligen kraftigt begränsad. Jag har varit så rädd för att få nya biverkningar att jag inte riktigt ens har tänkt tanken att det skulle kunna gå att bli av med en och annan. Kanske är det helt enkelt dags att testa någon av dom andra fulgula pillren. Just nu har jag haft några veckor med värre värk än nånsin och jag mår fruktansvärt illa ett par timmar efter att jag tagit mina fulgula. Varje morgon. Så jag utnämnde mig själv till försökskanin och gick och hämtade ut en annan sort i dag. Dock en sort utan tartrazin (det där ondskefulla färgämnet, alltså). Nån måtta får det ju vara...


Apropå biverkningar, så är jag rätt irriterad än en gång på "Fråga doktorn". Eller egentligen två gånger. Dels kom frågan upp för ett par veckor sen om vad som skulle kunna hända när man slutar äta Tamoxifen. Jag minns inte det exakta svaret men det gick ut på att det antagligen inte skulle hända någonting eftersom biverkningarna oftast bara bestod av lite vallningar. Jo, tjena hejsan. Lite vallningar hann jag onekligen med under mitt halvår på Tamoxifen. Eller mer noga räknat många. Och kraftiga. Det halvåret var också det enda när jag verkligen grät jämt och ständigt framför TVn. Inte bara framför "Lilla huset på prärien". Jag blev aldrig så deprimerad att jag behövde ta antidepressiva mediciner men jag vet många som hamnat i den situationen. Och alla vi som tagit Tamoxifen skulle tillsammans kunna få ihop en lista på biverkningar skulle få vem som helst att bli deprimerad bara av att läsa den. Nu fick jag ju bara äta Tamoxifen i ett halvår, eftersom jag hade höjd blodproppsrisk, men listan på biverkningar av fulgulepillren och andra aromatashämmare är inte precis roligare läsning än Tamoxifenlistan. Jag kan köpa att inte alla får alla biverkningar men att inte ens synliggöra det helvete som ändå många befinner sig, känns inte helt trovärdigt.


Det andra som retade upp mig var när "Fråga doktorn-doktorn" uttalade sig i Expressen häromdagen. Det handlade om lokalt verkande östrogen och om det ökade risken för cancer. Där svarade hon nej och det kan säkert vara rätt. Men sen fortsatte hon med att säga att även kvinnor som haft BC kan använda lokalt verkande östrogen. Och då undrar jag hur hon kommer till den slutsatsen. Det kanske gäller för alla som inte har nån som helst spridning men för oss som äter fulgula eller andra aromatashämmare är rekommendationen glasklar i nationella riktlinjerna (vilket också stämmer helt överens med dom rekommendationer jag fick av "min" professor:


"Kvinnor som behandlas med aromatashämmare ska undvika samtidig behandling med vaginalt applicerat östrogen"


Det vore onekligen intressant att veta om "Fråga doktorn" har tillgång till annan information. Vem vet, dom kanske svarar den här gången om jag skickar ett mail?


För övrigt kan jag bara konstatera att det där med att sova BH-löst sprack redan samma natt som förra inlägget skrevs. Varför är jag inte förvånad...


Av Ingela - 19 november 2012 17:57

I fredags fick jag en ny kompis. Till låns en helg. En promenadlimpa. Söt som få men jag lovar att det vet han om också :)


 


Vi har haft en väldigt lugn och skön helg, förutom möjligen i lördags när Liten med familj stormade in i lägenheten. Alla som normalt går på två ben gick iväg och firade systerystrarnas födelsedagar med en middag och dom fyrbenta fick gott vänta i varsitt rum på fortsättningen. Det blev en och annan kisspöl att torka upp men jag tror att både två- och fyrbenta (och lång- och kortbenta) var ganska nöjda med kvällen.


Annars går livet vidare. För mig i alla fall. Jag insåg härom dagen att jag har slutat sova med BH. Bara så där. I över en månads tid har jag klarat mig utan och det har inte blivit mer svullet än vanligt. Det är, i alla fall i min värld, en stor sak. Och så märkte jag det knappt själv. Än så länge har jag alldeles för många dräpande minnen av vad som kan hända om man ropar hej innan man är över bäcken, så den där sov-BHn får nog hänga med i resväskan ett tag till. Men ändå. Grattis till mig för den dryga månaden, i alla fall!


För andra har livet tyvärr tagit slut. Just nu är det tunga dagar i cancerlandet. Kajsa och Inger har lämnat oss. Sov i ro, tjejer. Som vanligt lämnar ni båda stora hål efter er och ni har verkligen förtjänat varsin extra stor och lysande stjärna däruppe i himlen.

Av Ingela - 8 november 2012 16:21

Jag skriver ju i min presentation att jag någon gång ibland när länderna möts, kanske skriver något om det där alldeles vanliga landet. Där jag lever merparten av mitt liv. I går möttes dom, cancerlandet och det där vanliga. Rejält kan man väl säga. Jag fick äran att som representant för LO-förbundens nära 1,5 miljoner medlemmar delta i ett huvudmannamöte på Cancerfonden. Vi fick en dragning om verksamheten och vad dom gör med dom medel som samlas in och jag fick en chans att ge lite input på vad Cancerfonden skulle kunna göra utöver det. I ett LO-perspektiv, alltså.


Det handlar dels om att Cancerfonden borde kunna bidra till forskningsprojekt, där man undersöker kopplingar mellan arbetslivet och cancer. Där har vi själva ett ansvar att se till att sådana ansökningar kommer in men det går ju också att uttala en önskan från fondens sida. Det handlar också om att bidra till att synliggöra den ojämlika cancervården, regionalt men också i ett klassperspektiv. Och att se att det finns ett klassperspektiv även i livsstilsfrågor - allt ansvar kan inte läggas på individen för att förebygga cancer. Att synliggöra hur dom allt hårdare sjukskrivningsreglerna drabbar alltför många cancerpatienter (och så många andra svårt sjuka också, förstås, men just i går var jag ju på Cancerfonden) är naturligtvis också oerhört viktiga frågor för LO-medlemmarna. Likaså svårigheterna att få en vettig rehabilitering tillbaka till arbetslivet. Listan kan naturligtvis göras nästan hur lång som helst men på det här mötet var vi flera huvudmän representerade och jag insåg att det går fler tåg. Jag erbjöd mig att sätta mig ner i lugn och ro med några företrädare för fonden, för att se vad vi tillsammans kan göra. Det kändes som att dom nappade på den kroken. Återkommer om det.


Och just nu återkommer jag med stjärnutdelning. Jag glömde ju det i förra inlägget. Tack för oktoberbesöket alla ni 983 unika besökare. Som alltid får ni varsin starkt lysande stjärna. Och som alltid är ni lika välkomna igen!


Och för tydlighetens skull återkommer jag om liten Liten. Det är inte min hund. Det är syster ysters. Jag är bara moster/hundvakt. Hur mycket jag än skulle vilja går det inte att ha hund på heltid just nu. Men att vara hundvakt lite då och då är inga problem. Jag har redan skaffat mig en liten taxkompis till nästa helg. Voff!

Av Ingela - 6 november 2012 18:32

I helgen fick stora jag det otroligt hedersamma uppdraget att ta emot en liten Liten. Inte riktigt lika liten som när vi sågs första gången men fortfarande väldigt liten.


 


Utom på nätterna. Jag har en 140 cm bred säng, vilket innebär att den har en yta på cirka 2,8 kvadratmeter. Samma yta som förr rymde både mig och två stora hundar (50 respektive 40 kilo stora hundar). Liten (cirka 3,5 kilo) upptar väl ungefär en tiondel av den ytan, lite beroende på sovställning. Och ändå lyckades hon ta så stor plats att det blev trångt. Och när hon själv tyckte att det blev lite trångt la hon sig antingen på min mage eller på mitt huvud. Bestämd ung dam, det där. Och otroligt skicklig på människoträning.


Det tog inte många minuter innan hon fattade exakt vilka sladdar och möbler hon skulle ge sig på för att få min fulla uppmärksamhet. Att lära sin moster "ta upp i knät nu!" tog väl en fem minuter. "Jag svälter ihjäl om jag inte får godis" var avklarat redan när hon väl blev utsläppt ur bilen. Och buren. Det var nämligen den enda kampen hon helt förlorade. Inga lösa hundar i min bil, inte. En väldigt mysig helg hade vi i alla fall.


I torsdags fick jag brev från min senaste onk. Faktiskt ivägskickat samma dag som mammografin och ultraljudet. Snabba puckar. Det innehöll helt väntat beskedet att båda undersökningarna var normala och att dom inte visade på något cancermisstänkt. Såna brev vill jag gärna ha fler av! Även om jag just den här gången visste svaret i förväg.

Av Ingela - 26 oktober 2012 19:13

Resultatet av dagens mammo och ultraljud var bara bra (vilket redan redovisats på Fejan - men alla finns ju inte där eller har tillgång till mina inlägg)! Men aj, så ont det gjorde idag. Först på mammon. Sidbilden gick väl an, när bröstmuskeln gick in som en skyddande sköld. Men den där raktframifrånbilden... Ja, då blev det verkligen klämmigt värre. Aj, aj!


Precis som jag hoppades, hann jag få resultatet av mammon redan innan ultraljudet. Inga förändringar. Vackra ord! Ultraljudet gav precis samma besked. Inga förändringar och inga misstankar om att behöva oroa mig. Just precis som jag trodde men det beskedet betyder ändå så otroligt mycket, Jag får ju faktiskt räkna mig som "frisk" i ett helt halvår till. Eller åtminstone tumörfri. Helt frisk får jag aldrig bli men med tanke på mina urusla prognoser, räknas naturligtvis detta in bland mina absoluta delsegrar! Att sen själva ultraljudet gjorde ont, känns som helt okej! Framför allt med tanke på att det är ett tecken på att allt fler nerver börjar gifta ihop sig i mina operationsområden. Det trodde jag var kört vid det här laget. Men skam den som ger sig!


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ bc-busan med Blogkeen
Följ bc-busan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se