Senaste inläggen

Av Ingela - 1 april 2012 18:07

Idag gick jag förbi Bröstcentrum på Drottninggatan. Lite speciell känsla är det varje gång jag just får göra det. Gå förbi alltså. Och en alldeles speciell känsla just idag. Just idag var det precis fyra år sen jag gick därifrån med en cancerdiagnos. Fyra år och jag är fortfarande här och kan gå på Drottninggatan. Inte illa alls!


För en gångs skull verkar en operation ha gått precis som det var tänkt (peppar, peppar). Jag var hos syster T i fredags och nu är det mjukgörande och små kompresser som gäller. Inget planerat återbesök. Låter nästan för bra för att vara sant. Framåt sommaren kan det bli aktuellt med lite färgning av vårtgård på det "gamla" bröstet. Men just nu får allt bara läka i lugn och ro.


Mitt i alla bra nyheter, kom en riktigt sorglig. Finaste Anna (http://anna-lindkvist.bloggagratis.se/) somnade in i torsdags. Nog visste jag att hon var dålig men hon hade en helt otrolig förmåga att inte verka så sjuk som hon var. Anna, du var en verklig kämpe och jag saknar dig så. Sov i ro, vännen.

Av Ingela - 22 mars 2012 19:55

Att känslorna har åkt lite berg- och dalbana dom senaste dagarna har nog faktiskt sin naturliga förklaring. Idag är det fyra år sen jag satt där i fåtöljen och kände Hemske Harald (min aggressive och väldigt ovanlige cancerknöl alltså). För den allra första och kanske mest skrämmande gången. Dagarna fram till 1 april och diagnosen var bland dom värsta i mitt liv. Fast ännu värre blev det faktiskt några veckor senare, när jag fick kallduschen att jag inte alls hade nån liten snäll knöl som gick att operera hur som helst. Det går nog aldrig att fullt ut beskriva den blandning av full panik och dödsångest som jag kände då. Men här sitter jag i alla fall, hur som helst, alldeles väldigt levande om än lite kantstött här och där.



Av Ingela - 21 mars 2012 17:03

Det har varit några rätt deppiga dagar. Allt verkade vara på väg åt rätt håll. Till och med jätteblåmärket på magen började blekna mer och mer. Sen helt plötsligt kom motgångarna. Den ena efter den andra. Först började det vara en hel del i nya vårtgården. Det kom var alltså. Och blod. Såret i ljumsken kändes enbart ofräscht och jag fick stora röda områden med irriterad hud långt ner på låret av tejpen. Som ändå mest lossnade och då fick jag skavsår överallt utom vid själva såret, av att försöka undvika att få skavsår just vid själva såret.


Mitt i allt dök en liten urinvägsinfektion upp. Eller inte så liten, ändå. Många toabesök blev det under natten till fredagen och mer och mer sved det (och mindre och mindre kunde jag sova). Som tur var fick jag tag på en bra läkare på vårdcentralen så att jag kunde påbörja en penicillinkur på fredagförmiddagen. Varpå jag naturligtvis vaknade morgonen därpå med hela magen full med röda utslag. Eftersom jag inte kunde bestämma mig om jag skulle tro på att det var något annat än UVI (vilket feber kan vara ett tecken på) eller om det var penicillinet jag inte tålde (vilket utslagen skulle kunna vara ett tecken på), bestämde jag mig för att strutsa helt och hållet. Det fungerade. Utslagen försvann under söndagen. Alltid något.


I måndags gick jag och införskaffade specialspecialhäftan till ljumsksåret. Den där som är svindyr. Fast just nu värd vartenda öre. Och på väg från Scheeleapotektet insåg jag att jag i nästan två veckors tid smugit runt på stadens gator (och på jobbet) inte bara med bylsiga tröjor utan även bylsiga plyschbyxor. Och att jag inte hade en aning om när jag får bestämma vilka kläder jag ska ha på mig igen. Det blev droppen som fick det att rinna över. I ett par dagar i alla fall. Jag försökte skriva inlägg både i måndags och i går men dom blev så deppiga att inte ens jag orkade läsa igenom dom.


Så när jag satte mig i bilen på väg till kliniken och dagens återbesök, var jag helt övertygad om att det bara var dåliga nyheter på gång. Jag lyckades till och med skrämma syster T lite där men när hon väl fick titta på alla mina sår, så såg hon märkbart lättad ut. Den här gången var det jag som målat f-n på väggen. Det har ju faktiskt bara gått två veckor sen operationen och jag kan inte räkna med att allt ska vara klart. Efter omständigheterna var hon helt nöjd. Gissa om jag behövde höra det!


Och faktum är att jag redan i går klämde in mig i ett par jeans. Det skavde lite och var allmänt obekvämt men det var det värt. Jag fick ju bestämma själv och hade tagit tillbaka den berömda kontrollspaken! Då kan jag leva med bylsiga tröjor ett tag till.

Av Ingela - 13 mars 2012 19:15

I dag var det dags för återbesök på kliniken. Ny sköterska, eftersom syster T är på skidsemester. Mitt i ett avslappnat samtal om mående efter operationen, spärrade hon upp ögonen och blev alldeles tyst. Det visade sig hänga ihop med att jag visade upp mitt präktiga blåmärke på magen (och då var det ju ändå en vecka gammalt). Det var tydligen inte alls någon särskilt normal reaktion, att få sådana blåmärken efter en fettsugning. Och det var väl tur att jag inte visste det, för då hade det ju varit synd om mig. Eller kanske ändå inte. Så förtvivlat ont har jag faktiskt inte haft. Efter ett par dagar räckte värktablettdoserna mer än väl till att ta bort både operationssmärtor och fulgulpillervärk och sen i går klarar jag mig helt utan (värktabletter alltså. Fulgulpillervärken är tillbaka). Men vi tog ett kort på magen, i alla fall, för att visa upp för tortyrdoktorn.


Jag fick äntligen se hur det såg ut där under den fastsydda kompressen. Det såg lite hoptryckt ut, särskilt precis efter att hon hade klippt bort stygnen. Rätt logiskt om man tänker efter men jag såg på sköterskans ansiktsuttryck att det började närma sig en sådan där lite jobbig stund. Att hon liksom laddade för att leverera mindre bra nyhet.  Så jag snabbade mig på med att kvittra fram ett litet "det ser ju riktigt bra ut det här", följt av "titta så fint det hämtar sig när det fick komma ut i luften".  Och det räckte för att hon faktiskt också skulle kunna koncentrera sig på det positiva. Resten av såren och ärren var hon rätt nöjd med, även om några stygn får sitta kvar till nästa vecka.


Rörligheten i högerarmen har förbättrats otroligt mycket efter senaste operationen och jag har inte alls samma problem med att det svullnar runt armhålan. Jag var hos sjukgymnasten i fredags och hon var väldigt imponerad. Det verkar nästan som att den där numera bortopererade fettknölen inte bara var i vägen i största allmänhet utan också blockerade lymfsystemet. Hoppas den utvecklingen håller i sig!

Av Ingela - 7 mars 2012 17:27

Det började i vanlig ordning med stickandet. Den manlige narkossköterskan log lite milt överseende när jag varnade honom och förklarade att jag var bland proffs. Till hans stora heder hanterade han det första komplett misslyckade sticket helt prestigelöst och det milda överseendet gick över i ett genuint intresse av att lyckas med stick nummer två. Efter mycket fix och trix lyckades det faktiskt och vid det laget var han helt övertygad om att min kropp borde användas till forskning om hur man sticker svårstuckna. Två präktiga blåmärken på vänster underarm blev minnet av hans framfart. Vi hade åtminstone trevligt under tiden.


På magen, cirka sju till åtta centimeter nedanför naveln stoltserar två andra präktiga minnen. Tillsammans mäter dom 29 centimeter på bredden och nästan en decimeter på höjden där det är som värst. I går kväll var det fyra blåmärken men dom växer ihop mer och mer och det är bara en halv centimeter som skiljer dom två åt nu. Tack vare dom kommer jag aldrig mer att frivilligt utsätta mig för en fettsugning. Då var det ändå bara pyttelite han sög ut, för att kunna fylla ut ojämnheter i det nya bröstet. Svullen är den också, vilket naturligtvis innebär att jag ser större ut än någonsin. Undrar hur magen ser ut efter en mer normal fettsugning? Vill inte veta, förresten.


Annars vet jag inte riktigt omfattningen på resten av blåmärkena än. Nere vid ljumsken där han tog hud till vårtgården kan man ana ett riktigt fint men där sitter det mesta av tejpen kvar. På vänstra bröstet tog han halva vårtan för att flytta till det högra. Där sitter både kompresser och tejp kvar, så jag har ingen aning om hur det ser ut under. Inte heller på det högra bröstet. Där har han nämligen för säkerhets skull sytt fast kompressen i bröstet, så det får bli först på tisdag jag får se det resultatet. Då får jag också se det som redan känns som en befrielse och det är den borttagna fettknölen som satt i gränslandet mellan ryggen och under armen.


Rätt ont gör det. Mest där nere i magen. Värktabletterna håller inte riktigt hela sträckorna, så jag är rätt glad för att det blev max fyra på receptet och att det går i nödfall att ta ett par till. Det blev inte mycket sova av i natt men ändå betydligt mer än om jag hade behövt stanna på kliniken. I dag har jag nästan bara tagit det lugnt. Jag unnade mig en lunch med arbetskamraterna. Annars har jag mest legat i fåtöljen och kliat på alla röda märken efter den där alldeles särskilt irriterande operationstejpen som dom envisas med att använda. Och försökt att undvika att klia där den så kallade snälla kirurgtejpen sitter.


Det är i alla fall skönt att ha det gjort. Nu gäller det bara att kroppen accepterar förflyttningarna. Det känns som att jag gärna slipper operationer ett tag nu. Peppar, peppar.

Av Ingela - 6 mars 2012 16:54

Det blev lite turbofart i dag. Inte till att börja med. Inställelse halvåtta och sen fick jag vänta fyra timmar innan det var dags för operationen. Att hela korridoren luktade alldeles förtjusande gott av rostat bröd, gjorde väl inte väntan så värst mer behaglig för mig som inte fått mer än en kaffe utan mjölk klockan tjugo över fem... Jag lyckades ändå sova bort en del av väntetiden och till slut var det dags.


Klockan ett var jag vaken igen och kvart över tre var jag på väg därifrån. Han börjar känna mig rätt bra vid det här laget, f.d tortyrdoktorn. När han kom in på rummet efter operationen, nöjde han sig med den allra mest nödvändiga informationen. "Kompressen på högerbröstet är fastsydd och det ska den vara. Resten av tejpbitarna gör inget om dom lossnar. Gör rent och lufta, bara. Täck för det fastsydda området väl när du duschar (hurra, jag får duscha! Det hade jag inte väntat mig) och ja, du får åka hem nu". Knappt hade han hunnit ut genom dörren förrän jag hade tryckt på larmet för att få bli befriad från dropp och infart.


Sköterskorna var nog inte riktigt beredda på mitt tempo. "Ska du åka hem nu???" Jo, han sa ju att jag fick det. "Har du fått ett medicinschema?" Ehhm... Jag ska ta en långtids per dag, med början i morgon. Resten är vid behov, dock max fyra gånger per dag (eller sex när det gäller kortisarna om det gör alldeles för ont. Avstämt och klart med narkosläkaren redan på morgonen). Jag tror inte jag behöver något schema för det. Men när jag väl hade fått på mig alla kläder och var på väg ut, kom det en sköterska springande. "Jag har ju gjort ett medicinschema till dig. Vill du inte ha det?". Och jag gillar ju inte när dom stackarna blir sådär ledsna, vilket hon nog hade blivit om jag hade upprepat att det liksom inte behövdes. I stället försökte jag tacka så artigt som möjligt när jag stoppade ner schemat i min mapp.


Nu har jag slappat ett par timmar i fåtöljen och mår efter omständigheterna ganska bra. Jag är ju hemma! Fast rätt trött, så om själva ingreppen får det bli skrivet någon annan gång.

Av Ingela - 5 mars 2012 19:20

Typiskt nog insåg jag efter att jag hade klätt av mig att jag bara hade en descutansvamp hemma. Eftersom jag inte tror att jag kommer att ha nån större lust att springa iväg till jourapoteket klockan 05.00 i morgon, var det bara att klä på mig igen och pallra mig iväg till apoteket. Visserligen kan man fundera på hur pass viktiga dom där duscharna egentligen är. Dom gör ju helt olika på olika sjukhus. Allt från Akademiklinikens både kväll och morgon, via KS kvällen före till St Görans ingen alls. I den osäkerheten väljer jag nog trots allt att vara så ren som möjligt. Hellre än motsatsen i alla fall. Men sköna är dom inte, desutanduscharna. Särskilt inte efteråt.


I morgon får jag lov att kliva upp före tuppen. Före halvsex måste kaffe utan mjölk, fulgulpiller och ett stort glas vatten vara avklarade. Sen är det total fasta som gäller. Och en descutandusch till förstås. Halv åtta ska jag inställa mig och sen återstår det bara att se om jag blir först i kön eller får vänta. Oavsett vilket ska det bli skönt att äntligen få göra den här operationen, som jag ju nästan har fått vänta ett helt år extra på. Jag känner mig inte särskilt nervös inför den men det är klart att en extra lite hållen tumme, tå och/eller tass aldrig sitter i vägen!


Men allra först vill jag förvissa mig om att ni alla 1344 unika och fantastiska läsarna under februari månad har förstått att ni fått varsin klart lysande stjärna! Ni är, som alltid, lika välkomna tillbaka!



Av Ingela - 3 mars 2012 17:54

I går begravdes mamma. En väldigt fin begravning. 87 personer kom dit och väldigt många fler fanns med oss i tankarna. Anders inledde så vackert med "Man borde inte sova" och vi avrundade det hela med "Visa från Tystberga". Tack Anders och Charlotte, från oss alla! Ni anar inte vad det betydde för oss. Och för mamma. Nog kände du dig lite extra stolt där uppe på molnet, där du sitter med alla andra C-tjejer. Det är ju rätt få förunnat att få oss alla tre att spela ihop och nog vet du att Anders erbjöd sig att sjunga. Just för dig.


 


Annars var du med. Både på begravningen, minesstunden och middagen. Med "barnbarnen" på min sida. Vi valde uppenbarligen helt rätt kort. Jag vet inte hur många som kom och berättade att du hade skickat precis det där kortet till dom.


    


Barnbarnen på syster ysters sida var ju där. Och inte bara barnbarnen utan en hel drös av deras kompisar. Det du, mormor Britt, är väl om något ett gott betyg. Inte var dom där bara för dina bullars skull. Även om bullarna självklart var mormorssmarriga. Och dom hängde med både på minnesstund och middag. Strax före midnatt fick jag köra ut dom, tillsammans med syster yster och svåger. Då hade resten av middagsgästerna gett sig iväg för en bra stund sen. Vi tycker allt, syster yster och jag, att det blev en lyckad dag.


Nu, efter att ha klarat av städning av lokalen och allt det praktiska, känner jag hur trött jag är. Dryga tre veckors anspänning har övergått i total avslappning. Och det kan väl behövas med tanke på att operationen närmar sig med stormsteg.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards